Jag var ett av dem barnen som hade svårt att äta maten i skolan och jag kan verkligen minnas ångesten som infann sig då lunchen började att närma sig. Några av mina mardröms-rätter var moussaka, minestronesoppa, flygande jakob samt rätter innehållande varma grönsaker. Men min absolut största utmaning var salladen, jag fullkomligt avskydde det. Skolan jag gick på var väldigt fokuserad på natur, miljö och att göra bra saker för sin omgivning. Att äta nyttigt och hälsosamt sågs därför som en självklarhet, och något som bara skulle göras. Att inte äta sallad som serverades kändes därför nästa som att begå ett brott. 

Lunchen på skolan innehöll 3 moment som jag var tvungen att hantera, få maten upplagd på tallriken av läraren, äta maten vid bordet. Samt att slänga maten vilket skulle visa sig vara den stora utmaningen. Utmaningen låg i att precis som när maten skulle hämtas så infann sig även ett kösystem då maten skulle slängas. Varje barn fick gå fram till en soptunna som läraren hade stenkoll på. Varje barn fick sedan antingen ett godkännande om att slänga sina rester i tunnan, eller besked att man behövde pallra sig tillbaka till ett numera tomt bord för att trycka i sig resten av maten på tallriken. Väl tillbaka vid bordet så var det som oftast jag och salladen igen. Jag kan än idag minnas den hemska konsistensen och smaken av salladen. Jag minns hur jag tuggade och tuggade och för varje tugga växte smaken i munnen och tillslut kom klökningen. Den bästa lösningen blev att sitta så pass länge att den soptunne vaktande läraren tröttnade och bad mig slänga salladen. 

Min fråga till mig själv som 6 åring blev, hur kan jag undvika att behöva äta upp salladen och komma ut på rasten snabbare. Likt Charles Ingvar Jönsson behövde en plan skapas, och det var fort. 

Jag behövde:

• 2 servetter 
• Byxor med bra fickor, fördelaktigen jeans 
• En toalett med ett bra nerspolingssystem. 
• Och ett pokerface av högsta klass.

Vanhedens slogan “ det är ju lysande sickan” ekade i mig och jag gjorde mig redo för nästa skoldag. 

Efter en sömnlös natt var det återigen dags för lunch och planen skulle testas. Skolans rutiner höll i sig även denna dag, måltiden serverades och visst låg det sallad på tallriken även idag. Väl vid bordet så var det showtime, salladen åkte in i munnen och tuggades långsamt, alla kroppens sinnen fick kämpa mot klökningen. Handen åkt ner i fickan och greppade servetten. Min blick vandrade över matsalen, kusten var klar, inga lärare i sikte. Let´s go, servetten fördes mot munnen och salladen spottades ut i servetten för att sedan tryckas ihop till en liten boll. Utan att dra till mig uppmärksamhet så tryckte jag ner servetten i fickan. Victory!!! Jag kunde pusta ut och avlsluta måltiden. Väl framme vid den soptunna vaktande läraren så kunde de sista sås-resterna skrapas ner. Planen hade lyckats. Med självsäkra steg gick jag mot toaletten för att spola ner servetten då jag hörde “ Philip, det är din vecka för att vika mjölkpaketen, kom här”. Min kropp frös till is, jag vände mig och gick mot den diskhon där denna rast-förkortande aktivitet skulle utföras. Servetten med den blöta salladen brände i fickan då läraren ställde sig bredvid mig för att på ett pedagogiskt sätt visa hur ett mjölkpaket skulle vikas ihop. 10 vikta mjölkpaket senare kunde de självsäkra stegen mot toaletten tas igen och servetten kunde spolas ner. Planen var verkligen lysande. 

Denna rutin pågick sedan under 2 år med lyckat resultat. När jag sedan bytte skola så fick jag välja om jag ville äta sallad eller inte på lunchen vilket var en stor lättnad. Under min uppväxt så var det inget krav att äta sallad. Detta innebar att sallad väldigt sällan serverades och att jag inte fick möjligheten att testa sallad i en lugn miljö där hemma. Vid 17 års ålder så gav jag sallad en ny chans då jag upptäckte ruccola vilket smakade okej. Därefter så har min relation till sallad utvecklats då jag har kunnat få testa sallad på mina egna villkor. Idag äter jag sallad dagligen, men fortfarande så har jag svårt för isbergssallad, vilket var den sallad som serverades på skolan. Jag kan därför bara föreställa mig ångesten hos alla barn som har svårt att äta pasta, fisk eller andra livsmedel som folk betraktar som “normala” och saker “man ska äta”. 

Mitt tips till alla föräldrar, lärare etc som har ett barn med ätsvårigheter är följande: 

• Tänka på hur ditt egna beetende påverkar barnets matlust.
• Om läraren på min skola hade sett min oförmåga att äta salladen lunch efter lunch, och istället hade hjälpt mig på traven så hade min måltidssituation i skolan högst sannolikt blivit mycket bättre.
• Istället bemöttes jag med suckar och blickar som fick mig att må dåligt.
• Detsamma gäller när du som förälder ska servera mat i hemmet, det är din uppgift att skapa en harmonisk måltidssituation för ditt barn så att barnet vågar smaka och testa olika livsmedel.
• Men framförallt att ditt barn börjar koppla måltiden till en positiv känsla. 

Vill du ha fler stöd och råd så rekommenderar jag att du besöker vår blogg här: