Ta hjälp, ensam är inte alltid stark.

Gästkrönika av Christina Leijonhufvud

Christina Leijonhufvud är leg.dietist med examen 1986 från Göteborgs universitet. Hon har lång erfarenhet med arbete på sjukhus, inom företag och som egen företagare. Hon har samtalat, utbildat, föreläst, författat, varit matskribent och utbildat sig vidare inom både näringslära och psykologi.

I denna personliga krönika delar Christina med sig av hur hennes relation var till mat som barn och utmaningarna som sedan uppstod när hon sedan skulle få sina egna barn att äta.

1989 fick vi vårt första barn.

Det är över 30 år sedan men jag kommer väldigt väl ihåg hur det var när ”vanlig mat” skulle introduceras. Jag var ganska nyutexaminerad dietist, alltså rejält påläst vad gäller kost och matbeteenden. Jag hade en hel del tankar om hur jag ville att det skulle bli. Jag prioriterade måltiden, måltidssituationen och tyckte om att laga mat. Och mitt barn var helt normalt krångligt (förstår jag idag).

Men det fanns definitivt viktiga ingredienser som jag missbedömde; Tiden, tålamodet och utmaningen i hela familjens matpussel. Det var jag inte riktigt förberedd på. Att äta mat är inget som sker reflexmässigt eller per automatik.  Du kan inte, som ibland under amning, kittla lite på kinden, för att sätta igång en reflex. Att äta är något barn behöver lära sig.

                         “Att äta är något barn behöver lära sig”

Och när barn inte vill äta är det oftast inte för att vara motsträviga eller trotsiga, det finns nästan alltid en annan förklaring;

  • inte hungrigt,
  • smaklökar och dofter som uppfattas negativt,
  • konstiga konsistenser,
  • stress runt matbordet
  • trötthet

Ibland finns det naturligtvis andra orsaker.Om vi har en matkrångelskala från 1 – 10 så kan barn befinna på hela skalan.

På en ände hittar vi problem som bör utredas och behandlas inom sjukvården; allergier, tillväxtproblematik, andra näringsmässiga utmaningar, neurologiska problem som sväljsvårigheter eller motoriska och sensoriska avvikelser. 

Men på den andra änden och in mot mitten finns det men kanske lite konstigt nog kallar för ”normalkrångliga barn”.

För det kan minsann kännas allt annat än normalt.

Jag själv startade mitt liv som ett lite mer än ”normalkrångligt barn”. Fast det här kommer inte att låta normalt. Det gick nog ok fram till 1,5 – årsåldern, då var jag som många andra barn ganska nyfiken på nya smaker. Men sen tog det stopp. Maträtt och livsmedel försvann, en efter en; ris, pasta, smör, mjölk, grädde, ost, majonnäs, ketchup. 

Det bästa jag visste var kaviar, persika på burk och jordnötssmör. Jag åt också bröd, sill, fisk, kött, potatis, kokta grönsaker och frukt.

Och det räckte ju gott och väl för att jag skulle växa ordentlig och få i mig näring. Jag fick nästan alltid en variant av familjens måltid. På mina premisser. Min smak -och doftpalett respekterades, jag åt det jag tyckte om. Vid skolstart blev det däremot jobbigt med skolmaten. 

       “Vid skolstart blev det däremot jobbigt med skolmaten”

Torra knäckebröd, vatten och vitkål med lingon är det jag kommer ihåg bäst. I min familj gjorde man ”många rätt” och ”några fel”. Jag är fortfarande en ganska ”picky eater” men mycket av det jag selekterade bort som barn äter jag idag. Men inte allt…

Har du ett barn som inte vill äta, som är strulig vid matbordet, som är selektiv, som vägrar eller är långsam så krävs det tålamod och kreativitet. Och tid. Inte oro, stress, ängslan, frustration och irritation. Förmodligen lättare sagt än gjort. Men du behöver inte göra allting alldeles ensam. Du kan ta hjälp. 

 
                                                        “Du kan ta hjälp”

Att diskutera med någon som förstår sig på barn, mat, näring, matvägran kan vara till väldigt, väldigt stor hjälp. Om du som förälder känner dig trygg, får ny kunskap, nya ideer, ny kraft, ny energi så kommer barnet att känna likadant! Och det kommer att gå lite lättare. Därmed är det inte sagt att situationen ändras över en natt. Men det kan komma mycket nytt klokt ljus över måltidssituationen.

// Christina Leijonhufvud, Helsingborg, 20/10/2022